Elsa Bergström stod utanför Stockholms tingsrätt och kramade sin mage. Hon var nio månader gravid, ensam och skulle inom några minuter skriva under pappren som gjorde henne till exfru. Erik, mannen som lämnat henne när hon var i tredje månaden, satt redan där inne med sin nya flickvän. Oktoberkylan bet i hennes kinder när hon äntligen gick in.
I korridoren såg hon dem: Erik i dyr kostym, Sofia vid hans sida, smal och välklädd. Han mötte hennes blick en kort sekund, lät ögonen stanna vid hennes stora mage, och vände sig sedan bort som om hon inte fanns. Inne i rättssalen var stämningen iskall. Domaren läste upp handlingarna med monoton röst.
Elsa fokuserade på att andas, på att inte brista samman. Men när sekreteraren bad henne komma fram för att skriva under kände hon det första värkarbetet. Vattnet gick. Paniken sköljde över henne.
– Jag är ledsen, viskade hon. Kan vi… jag behöver… Erik såg på henne med en blandning av irritation och besvär.
– Kan du inte bara skriva under? frågade han kyligt. Det här tar två minuter. Elsa grep tag i bordskanten när nästa värk kom, hårdare än den första.
Sofia himlade med ögonen. Ingen rörde sig. Domaren tittade upp över glasögonen, men även han var förstummad. I samma ögonblick som Elsa inte trodde att hon kunde hålla ut längre, kände hon hur något i henne brast.
Inte bara vattnet, utan allt. Hon reste sig långsamt, med värme rinnande längs benen, och mötte Eriks blick utan att blinka. – Du får vänta, sa hon med en röst hon knappt kände igen. Och med det vände hon sig om mot dörren – men den var låst.
Sekreteraren hade låst den för att ingen skulle störa förhandlingen. Elsa såg sig omkring i rummet. Allt stod stilla: domarens penna, Eriks halvöppna mun, Sofias uppspärrade ögon. Hon kände hur hon var på väg att tappa kontrollen över både kropp och förstånd.
I nästa sekund föll hon ner på knä. – Någon måste ringa ambulans, väste hon mellan tänderna. Ingen rörde sig. Erik bara stirrade på henne.
Då öppnades dörren. En kvinna i blå overall klev in, en barnmorska från mödravården som Elsa faktiskt kände igen – Anna, som hade tagit emot henne vid varje kontroll. Hon stannade vid dörren med blicken fäst på golvet där Elsa låg. – Jag hörde ett rop i korridoren, sa hon snabbt.
Domaren, jag behöver tillträde till det här rummet på en gång. Erik reste sig häftigt. – Det här är mitt skilsmässouppdrag, fräste han. Hon kan inte bara…
Anna avbröt honom med iskall röst. – Hon kan. Hon ska. Vi flyttar henne nu.
Elsa sträckte fram handen mot Anna och greppade tag i hennes arm medan hon drog upp henne från golvet. I samma ögonblick kom nästa värk, kraftfull och vild, och Elsa kände hur hennes skrik fyllde hela rättssalen – inte av smärta, utan av vrede. – Du, flämtade hon mot Erik, medan hon stödde sig mot Anna. Du gör det här.
Du gör allt detta mot mig. Var inte här när vår son föds. Hör du mig? Var inte här.
Hon såg hur Eriks ansikte bleknade när Anna drog henne mot dörren. Domaren ropade något om att förhandlingen inte var avslutad, men ingen lyssnade. Elsa hörde bara Sofias irriterade suck och hennes egna hjärtslag som bankade i takt med värkarna. Inne i ambulansen, med Anna vid sin sida och sirenerna tjutande, viskade Elsa medan hon kramade sätet:
– Han ska få se.
Han ska få se vad han kastade bort. Hon kände barnet röra sig, som om det höll med henne.
