– Jag vill skiljas, Jing. – Du vet att vi inte kan skiljas. Släkten tillåter inte det. – Släkten?
Du har redan en annan kvinna. Ning. Och före henne fanns det andra. Jag är bara en pjäs för dig.
– Du överdriver. Du är min fru. – Då så. Du vill inte skiljas?
Då kommer jag att leva som jag vill. Du kan inte stoppa mig. Jing stirrade på henne med iskall blick. Hon vände sig om och gick.
Deras äktenskap hade varit ett tomt skal i två år. Hon hade väntat på att han skulle se henne, men han såg bara en kvinna som han trodde försökte ta hans familjs förmögenhet. Och det fanns något annat – branden för sju år sedan. Han var övertygad om att hon hade tänt på.
Men han hade fel. Ning dök upp igen på en tillställning, hånade och provade. Kingan höll huvudet högt, men orden sved. Alla visste.
Hon var den övergivna frun, den som Jing inte ville ha. – Du är bara nummer fyra på listan, sa Kingan lugnt. – Du har inte ens en plats. Ning blev röd av ilska.
Den kvällen, på hotellet, fick Kingan något i drinken. Hon vaknade i en bil, bunden. En man med mörk blick satt bredvid. – Din man förstörde mitt liv.
Han dödade min son. Nu ska du få betala. Kingan kämpade, men kroppen lydde inte. Hon tänkte på Xiaobao, hennes son, den lilla pojken som Jing inte visste var hans.
– Släpp mig. Jag betalar vad du vill. – Du kan inte betala med pengar. Du ska få se din son dö.
Paniken slog som en våg. Hon skrek, men ingen hörde. Jing fick reda på att hon var borta. Han slet i sina kontakter, hotade, vädjade.
Under timmarna som följde insåg han något han inte velat erkänna: han var rädd. Skräckslagen. Han ville inte förlora henne. – Var är hon?
frågade han Yesia, kvinnan som alltid funnits vid hans sida. – Jag vet inte, svarade Yesia mjukt. – Men du borde bry dig mindre om henne. Hon förtjänar dig inte.
Jing stirrade på henne. Något i hennes röst var fel. – Vad har du gjort? Yesia log.
Ingenting. Men Jing anade sanningen. Han lät spåra hennes telefon, hennes kontakter. Det ledde till ett övergivet lager.
Kingan låg på golvet, sårad, blek. Bredvid henne satt Xiaobao, livlös. Hans lilla kropp var kall. – Nej, nej, nej.
Jing slet upp barnet, ropade på ambulans. Kingan öppnade ögonen. – Rädda honom… snälla…
– Han lever, Kingan. Han lever.
Du också. Hon grät tyst. Han höll henne hårt. På sjukhuset kom Yesia för att se honom.
Jing såg henne i korridoren. – Det var du. Du hypnotiserade Kingan för sju år sedan. Du fick henne att tända på.
Yesias ansikte förvreds. – Hon förtjänade dig inte. Ingen förtjänar dig utom jag. – Du är galen.
– Jag älskar dig, Jing. Jag har alltid älskat dig. Han vände ryggen till. Kingan vaknade.
Jing satt vid hennes sida. – Xiaobao? – Han är okej. Han är stark.
Hon blundade. – Branden… jag minns ingenting. Jag trodde jag var skyldig. – Du var inte skyldig.
Yesia manipulerade dig. Hon ville ha mig för sig själv. Kingan öppnade ögonen och såg på honom. – Du trodde att jag ville döda dig.
Du hatade mig. – Jag var dum. Jag förstod ingenting. Xiaobao kom in, blek men levande.
– Mamma, pappa…
Jing såg på pojken. Hans pojke. – Han är min, eller hur? Kingan nickade sakta.
– Ja. Jing tog hennes hand. – Förlåt mig. Jag vill inte förlora dig.
Låt oss börja om. Hon tittade bort. – Jag är trött på att lida. – Jag vet.
Men jag har förändrats. Jag lovar. Xiaobao klättrade upp i sängen. – Mamma, pappa säger att vi ska vara tillsammans.
Kan vi det? Kingan såg på sonen. Sedan på Jing. – Vi får se.
Men hon lät honom hålla hennes hand. Några veckor senare stod de på en liten restaurang. Xiaobao åt glass och Jing tittade på Kingan. – Jag har sagt upp mig från företaget.
Hon höjde på ögonbrynen. – Varför? – För att du betyder mer. Och för att jag vill vara med dig på riktigt.
Kingan log för första gången på länge. – Det är nog det dummaste du har sagt. – Kanske. Men det är sant.
Xiaobao tittade upp. – Pappa, ska du och mamma gifta er nu? Jing såg på Kingan. – Jag tänkte fråga henne.
Kingan skakade på huvudet. – Du är omöjlig. Men hennes leende sa något annat. De satt tysta.
Utanför fönstret sjönk solen. Det var början på något nytt.
