– Du använder mig som ett vad? Ett skämt? För att underhålla er? Chu YuYan stod mitt i rummet.
Runt henne stod Lin ZeYu, Zhang SiYan och tjejen som kallades Xiao ShuWan, alla med festliga glas i händerna. De hade slagit vad om hur snabbt hon skulle komma om de ljög om en nödsituation. – Det är bara på skoj, YuYan. Ta inte allt så allvarligt, sa ZeYu.
Hon vände sig om och gick. De hann inte stoppa henne. Och hon hade redan bestämt sig. —
I tre år hade hon älskat dem.
Vuxit upp med dem, lagat mat åt dem, firat deras födelsedagar. Hon hade tackat nej till rymdprogrammet gång på gång – för deras skull. Och de hade tackat henne med att leka med hennes känslor, medvetet manipulera henne genom att uppvakta Xiao ShuWan framför hennes ögon. Xiao ShuWan, som inte alls var ett jordbävningsoffer som hon påstått.
Som själv hade slagit sig och skyllt på YuYan. Som planerat allt. Men YuYan hade fått nog. Hon hade sett bevisen.
Chattloggarna, videon, bakgrundsinformationen om Xiao ShuWan. Så när Ye Chen – hennes kollega, den ende som alltid funnits där – frågade om hon ville följa med till rymdstationen svarade hon ja. De meddelade att hon slutat. Men i hemlighet förberedde de sig för uppskjutning.
När ZeYu och SiYan äntligen förstod vad som hänt var hon redan på väg mot stjärnorna. De jagade henne ända till startrampen. Skrek hennes namn medan rymdfarkosten lämnade jorden. För sent.
—
Tre år i rymden. YuYan och Ye Chen arbetade sida vid sida, delade måltider, lärde känna varandra på riktigt. När uppdraget närmade sig sitt slut frågade han:
– När vi kommer tillbaka till jorden – vill du gifta dig med mig? Hon sa ja.
Men när de landade väntade ZeYu och SiYan vid dockningsstationen. De hade tagit sig in på området, lurat sig förbi säkerheten. – YuYan! Vi har letat efter dig i tre år!
Ge oss en chans att förklara! – Det finns inget att förklara, sa hon lugnt. Jag har redan valt. – Vem?
Du har inte träffat någon annan! – Ye Chen. Vi ska gifta oss. De trodde henne inte.
Trots inbjudningskorten. Trots bröllopet. På själva vigseln dök de upp med Xiao ShuWan. ZeYu och SiYan ställde sig framför altaret, blockerade ceremonin.
– Du kan inte gifta dig med honom, YuYan. Du har inte valt mellan oss än. – Jag har redan valt. Varken dig eller dig.
Lämna mitt bröllop. De vägrade. – Om du inte väljer oss nu, då förlovar jag mig med ShuWan här och nu. – Grattis, sa YuYan utan att blinka.
De trodde hon skulle bli svartsjuk. Men istället räckte hon över ett kuvert. – Bröllopspresent, från mig och min man. Då föll deras masker.
De började bråka. Ye Chen tog YuYans hand och ledde bort henne. – Du kan inte bara gå! Vi älskar dig!
– Sluta. Ni älskar inte mig. Ni älskar tävlingen om mig. Hon stängde dörren bakom sig.
—
Men Xiao ShuWan gav inte upp. Hon iscensatte en bilolycka för att få YuYan ur vägen. YuYan överlevde, men låg i koma i tre dagar. När hon vaknade stod ZeYu och SiYan vid hennes säng – men inte för att trösta henne.
De anklagade henne för att ljuga, för att vara svartsjuk, för att försöka förstöra Xiao ShuWans rykte. YuYan bad dem gå. Ye Chen hade samlat bevis. Han visade dem videon där Xiao ShuWan själv planerade olyckan.
När ZeYu och SiYan såg sanningen blev de rasande på Xiao ShuWan. Men YuYan orkade inte längre. – Jag vill bara leva mitt liv med min man. Resten av er kan vara främlingar.
De bad om att få följa henne till bilen. Hon gick med på det – en sista avskedsgest. På parkeringsplatsen dök Xiao ShuWans far upp, beväpnad. – Du skickade min dotter i fängelse!
Jag ska döda dig! Han siktade på YuYan, men ZeYu och SiYan kastade sig emellan. Två skott. Båda föll.
– Spring, YuYan… det här är sista gången vi kan skydda dig, viskade SiYan. Ambulansen kom. De överlevde. På sjukhuset, när de vaknade, sa YuYan det som behövde sägas:
– Jag har gått vidare.
Ni borde också göra det. – Bara… låt oss inte vara främlingar, bad ZeYu. – Det räcker med att vi inte är fiender. Hon gick därifrån med Ye Chen.
Xiao ShuWans far greps. Xiao ShuWan själv dömdes. Och Lin ZeYu och Zhang SiYan låg kvar i sina sjukhussängar och förstod äntligen vad kärlek borde vara – inte en tävling, inte ett spel, utan att släppa taget när den älskade har funnit sin väg. – Varför gör det så ont?
viskade SiYan. – Smärtan vi känner nu är bara en del av den smärta YuYan bar under alla år, svarade ZeYu. De såg mot dörren där hon försvunnit. – YuYan… må du leva hela ditt liv med den rätte.
Och var lycklig, år efter år.
